Duke

Alla inlägg under april 2012

Av Jessica Olsson - 30 april 2012 11:37

Natten mot söndagen när vi skulle sova kände jag hur jag fick lite ont i magen, som mensvärk. Det kom då och då så jag undrade om det inte var värkar. Hade hittills i graviditeten inte haft några förvärkar eller nåt direkt magont. För skojs skull så startade jag Värktimern (app på telefonen…) och började klocka. Det var stundtals regelbundet och stundtals inte. Jag låg och klockade och småvilade. Fredrik sov och visste ingenting, för om det nu var något på gång så behövde jag en utvilad sambo, och vad skulle han göra uppe när jag inte ens hade ont… Natten rullade på och jag fick väl lite ondare framåt morgonen och då begav jag mig till soffan istället. När sambon väl vaknat så gav jag mig ut på en liten morgonrastning av hunden. Solen sken och jag stod en stund och tittade ut över åkern och försökte ta in all mysig morgonsol för att ladda på med lite energi, tänkte att det kunde behövas om det var dags!

Klockan är runt 10 och väl inne igen tar jag en varm dusch. När vi sedan satt oss i soffan för att ta det lite lugnt så känner jag hur det börjar rinna där nerifrån och konstaterar att det är fostervatten, och det är dessutom färgat. Jag ringer förlossningen, som ber oss komma in för kontroll, så vi packar ihop de grejer vi tänkt ha med oss, om vi inte får åka hem, men det trodde jag såklart att vi skulle få! Men jag plockar lite, och sambon tar en snabbdusch och sedan packar vi in väskor och hund i bilen och drar iväg. I bilen kommer det lite mer vatten och värkarna blir även starkare. Framme på Akademiska vet vi inte riktigt vart vi ska (när vi var på studiebesöket gick vi genom en annan ingång) så vi åker runt lite och jag blir lite irriterad då jag börjat få mer ont och vill komma fram!

Klockan är runt 12 när de tar emot oss och slussar in oss i ett undersökningsrum där de ställer lite frågor samt sätter ctg. I detta rum blir vi sedan lämnade i säkert två timmar med ctg´n på , sjukt obekvämt! Man ligger som på en hård, typ massagebänk kan det väl liknas som, och dessutom sitter det band runt magen för att mäta värkar och hjärtljud så man kan inte röra sig hur som helst heller. Jag får flera kraftiga värkar som sambon försöker lotsa mig igenom, genom att säga åt mig att slappna av. När det äntligen blivit skiftbyte blir det ordning på torpet och en gullig barnmorska kommer in och presenterar sig och skriver in mig och berättar att inte får man åka hem när fostervattnet är färgat, så det är bara att ta picket och packet och checka in på ett rum J Väl på rummet träffar vi även förlossningsläkaren som vill att förlossningen ska komma igång med bättre fart, just på grund av färgat vatten. För de som inte förstår så är färgat vatten lika med att bebisen har bajsat i vattnet, vilket kan vara ett tecken på att den inte mår bra. Men doktorn vill i alla fall dra igång hela karusellen lite fortare, så han beslutar sig för att sätta in en propess, vilket är som en liten pappersbit som förs in där nere och som sätter fart på värkarna. Klockan är nu strax efter två, och det är verkligen på gång! Jag ringer mina föräldrar för att berätta läget och be dem komma in till stan och hämta hunden, som sitter i bilen och väntar. Hunden hämtas och Fredrik bär in packningen. Vid 15, har jag fått ännu ondare och vi börjar smärtlindra med min medhavda TENS samt varma kuddar. De konstaterar att jag svarar bra på propessen! Och visst har smärtan ökat. Ont som fan gör det, smärtan känns mest i rygg och strålar ner i benen. TENSen placerade jag mest på ryggen och varma kuddarna fick även de ligga på rygg och höft. Fredrik fick sköta TENSen, att dra igång den på full effekt när värkarna kom för att sedan låta den gå ner emellan. Han är även otroligt duktig på att hålla koll på monitorn, där man kan se värkarbetet via en kurva, och se när värken är på gång.

Vid denna tidpunkt och några timmar framåt är de allra jobbigaste på hela dagen. Det gör förbannat jävla ont och ingenting hjälper. Här börjar även värkarna ändra karaktär och jag får en riktigt konstig krystkänsla vid varje värk. Den yttrar sig så att hela kroppen krystar och det trycker på neråt vid varje värk, detta är ingenting jag kan påverka utan kroppen bara jobbar på av sig själv. Det känns som sagt, som fan, så jag ligger och skriker mig igenom varenda värk. Barnmorskan som kommer in och hör konstaterar att det inte är helt som det borde vara, och tror att det kan vara lilla bebisen som ligger på ett speciellt sätt och som frambringar dessa värkar. För än är det många centimeter kvar tills det är dags att göra entré. Klockan är runt 18 och jag får lustgas, propessen tas även ut då jag svarat så bra på den. Barnmorskan funderar även på om jag ska försöka skifta ställning för att minska värkarna. Jag får in en saccosäck som läggs på sängen och som jag liksom ska halvligga över, på mage. Jag ger det en chans men det är lika illa ändå. Jag håller krampaktigt i min lustgas och skriker in i masken vareviga värk. Den snälla sambon håller koll på monitorn och säger till när jag ska andas i masken och när värken är över. Han försöker även få mig att dricka, men jag vill inte göra nånting annat än bara typ dö just då… Jag ligger och funderar över varför jag försatt mig i den situationen, om man skulle försöka be dem snitta ut ungen, men konstaterar fort att de kommer aldrig gå med på det så det är ingen idé att ens fråga… Jag tycker även illa just då om alla hunduppfödare som parar sina tikar, som inte bara ska trycka ut 1 valp utan kanske 10-12 stycken! Många är i alla fall tankarna just där och då.

Klockan blir 20 och barnmorskan kommer in och vi börjar prata om lite andra smärtlindringsmetoder, och jag som inte tänkt ta Epiduralen (om det inte verkligen krävdes) säger väldigt snabbt att det vill jag ha! Och hon blir nöjd med det beslutet, känns som att hon nog hade bett mig ta den annars. Efter en stund kommer så den underbara ängeln, med titel narkosläkare. En helt fantastisk människa som presenterar sig och beskriver förloppet. Han börjar tvätta och förbereda på ryggen där nålen ska sättas och jag fortsätter att gapa och skrika genom mina värkar, men med en underbar känsla om hopp att Edan ska fixa biffen! Barnmorskan ber mig andas snabbt genom värkarna för att försöka dämpa dem lite medan Edan sätts. Allt går kanon, och faktiskt så går det väldigt snabbt från det att han är klar till att värkarna känns allt mildare. Så sakta men säkert börjar jag komma tillbaka till livet samt få lite färg i ansiktet. Och det känns helt underbart! På bara några sekunder känns allt toppen, och jag blir helt plötsligt väldigt törstig och hungrig! Så jag dricker ordentligt samt ber om att få in mackor.


Jag tar lite kort medan jag står upp:

Jag, som precis kommit tillbaka till livet :-)

 

Packningen samt medhavda tidningen Rottweilern...    


Den lånade musikspelaren. Hett tips!
Vi spelade lugna låtar hela dagen. Jag kommer inte ihåg att jag hört en enda låt, om jag ska vara ärlig ;-) Men jag tror nog att det gick in i det undermedvetna för när jag lyssnar på den spellistan idag så kan jag bli lite tårögd... Musiken var iaf uppskattad av sambon, samt av bm och usk som sa att det var så roligt att komma in i vårat rum för vi spelade så mycket bra musik :-D   

Klockan 21.25 är det skiftbyte igen och jag träffar vår nya barnmorska och undersköterska. Nu mår jag så pass bra igen så Fredrik frågar om han inte kan få gå ut och värma lite mat att äta, vilket jag såklart tycker är helt okej J Han har ju suttit och hållit handen från tolv så nog är det berättigat att få i sig lite näring. Och än är det några timmar kvar så det är bra om han buffrar lite så han håller sig på benen! Sagt och gjort. Han lämnar rummet och jag blir själv kvar, men jag bara njuter av att inte ha ont. Jag använder gåstolen och knallar runt där inne i rummet, glad över att vara på benen. Jag läser lite i en medhavd tidning medan jag står upp.

Sedan rullar timmarna på. Det händer inte så mycket. Fredrik ligger och slumrar i fåtöljen och jag testar lite olika ställningar för att hjälpa bebis ner ordentligt. Jag sitter bland annat och gungar på en pilatesboll, halvsovandes. Jag försöker även stå med hjälp av gåstolen och gunga lite för att gunga ner bebis. Värkarna är i princip borta, jag känner lite tryck neråt till och från men annars känns det mest ingenting, så de har satt värkstimulerande dropp.

Vid 2-tiden kommer barnmorskan in och gör en liten kontroll av mig, varpå hon säger att ”nu är det nog dags att vi försöker få ut den här bebisen.” Fantastiskt! Och omtumlande, vaddå, är det dags?! Ska vi äntligen få se henne? Är det på riktigt nu? Hon ringer på Undersköterskan, som kommer in och undrar vad som står på, men bm förklarar att nu är det dags att få ut lilla bebisen. De börjar förbereda för bebis ankomst, och plocka fram handdukar och annat som kan behövas till det som komma skall. Sedan ställer de sig på varsin sida om mig och förklarar hur jag ska göra. Jag måste vänta på en värk och när den kommer är det bara att krysta. Lättare sagt än gjort då Edan tagit bort nästan allt ;-) Men det går i alla fall och till slut säger de att de ser huvudet! Men då måste jag pausa. De frågar om jag vill känna på huvudet, och ja det vill jag. För jag vill veta om det verkligen är på det viset är bebisen är nära, att de inte bara ljuger typ… Och nog känner jag bebisens huvud! Underbart! Då får jag ny kraft och kämpar på några krystvärkar till med peppande och instruerande ord från Usk och Bm. Sen helt plötsligt så ramlar hela barnet ut! Ett slemmigt litet russin som tar andan ur en. Helt tagen tittar jag på det lilla livet och på några sekunder så börjar det så ta sina första andetag och fylla rummet med barnskrik! Faktastiskt! De torkar av henne och sedan får vi upp henne på mitt bröst, och ser på en gång – hon är läskigt lik mig. Och hon är så liten, och så fin.


Den allra första bilden, bara några minuter gammal. Förlåt för den starka blixten sessan ;-)


 


Blixten av...  


Det som därefter följer är att hon ammas för allra första gången. Vi får in den lilla festbrickan med choklad och the och pommac i vinglas samt goda mackor! Sedan får våran lilla prinsessa ligga hos pappa medan jag får ta en underbar dusch! Öm i hela kroppen, svårt att gå och allmänt mör, men ändå skapligt pigg tar jag mig en skön dusch och sedan får jag på mig rena kläder. Därefter förljer Usk med oss upp till BB där pappa somnar på en gång medan jag ammar lilla bebisen och skickar bilder till alla vi känner, om att nu är hon så äntligen här!



   

ANNONS
Av Jessica Olsson - 14 april 2012 14:15

Tjohej! Bebisen sover och jag tar tillfället i akt att få lite datortid :-) Surfar ju en hel del ändå, tack och lov för ajfååns, vad skulle jag annars roat mig med i soffan? Och hur hade jag annars hållt kontakten med alla, tur man inte levde förr i tiden    Men när man sitter vid datorn så är det lite enklare att skriva, och man kan jobba lite snabbare.


Tiden rullar på, som vanligt! Börjar mer och mer få in snitsen. Just för tillfället så håller vi på att "lära henne" att ta nappen. Det är ju inte så enkelt kan sägas. Vi har väl just nu säkert över 4-5 olika modeller i huset, och 2 olika meterial. Inte sjutton visste jag att det fanns så mycket OLIKA nappar. Men nu är det slutköpt, nu trugar vi med dem vi har. Kan väl låta konstigt eller dumt för vissa, varför lära in ett beteende som sen måste jobbas bort?? Ja, hon är galet snuttig, och även om det är otroligt mysigt att ha henne nära så är det ganska begränsande, och dessutom är det jobbigt på nätterna att hela tiden få agera snutte så hon ska kunna somna. Så därför vill jag nu att hon ska få sitt snuttbehov tillfredsställt men genom napp så att jag kan sova ordentligt (bra med sömn = glad mamma) eller så att hon kan somna utan bröstet i munnen. Jag har inga problem att ge henne närhet för övrigt heller, för det är supermysigt! Och när hon är som kinkigast, typ på kvällstid och inte vill ligga själv, så kommer jag lösa det hela genom en bärsele. Såklart man inte vill vara själv, och såklart jag då vill ge henne närhet och trygghet, men det är tungt att konka runt på bebis   Jag har läst en del om selar och den som jag fallit för är en Manduca. Den är ergonomisk för barnet, dvs barnet sitter i grodposition och får stöd under rumpa och lår och hänger inte i skrevet, som tyvärr är vanligt på många andra selar, och detta är inte speciellt skönt eller bra för barnet. Så denna är då bra i det avseendet, dessutom kan man bära barnet både på sin rygg eller på mage, samt på höften. Du har bra med spännen så det är ergonomiskt och skönt även för dig att bära - vilket kan vara bra när barnet börjar bli tyngre, denna kan nämligen bära barn upp till ca 20 kg! Finns även i många snygga färger! Jag valde dock (tråkigt?) en beige!


www.stellaris.se     


Här har jag lyckats få in nappen och att få den sitta kvar någorlunda, nu här i början måste man dock lära henne att hålla kvar den i munnen så hon kan börja suga rätt så den inte åker ut. 

 



Tygblöjorna är även invigda och där är det också en del övning. Man behöver testa lite innan man får dem att sitta perfekt, för de kan läcka lite om de sitter knasigt. Men även här har jag fått in snitsen och jag är förundrad över hur pass bra det går med dem! Som längst har de suttit på i ca 3 timmar, och när jag tar av så är blöjan i princip torr, för materialet närmast huden leder bort fukten ner till inlägget som ligger i fickan på blöjan. Så man tänker att - har hon inte kissat? Men när man tar ut inlägget (man skiljer inlägg och blöja åt när man lägger dem i tvätten) så jo - då är inlägget helt blött! Så läckert, blöjan mot huden är torr, och inlägget suger upp all fukt! Sen lägges dem i en hink jag har, med lock, och så ligger de i ett par dar tills jag tvättar dem. Funkar kanon! Och nej, det luktar inte, och jag tycker inte att det är det minsta äckligt. Jag tycker mest det känns skönt att slippa köpa blöjor stup i ett och att jag bidrar till en bättre miljö   Dessutom är de ju skonsamma mot huden på bebisen. Så jag är riktigt nöjd över mitt beslut med tygisar!

Plus att de är vansinnigt snygga!

 


Idag har vi besök, och jag tror att Duken vart skapligt nöjd - besökaren hade ju med sig presenter!! Filt till bebis, godis till de vuxna och tjurmuskel till Duken!! Och det är ju inte var dag det bjuds på det, så att äta en sån lång godsak var inte det lättaste. Matte skrattade gott åt cirkusen  


Vi har ju hållt på och gjort om en massa också!! Så fint det är här hemma nu, om man bortser från att det är lite socklar och lister som ska dit. Vi har köpt en ny fin soffa! Sen har vi ju äntligen fått in kaminen, som vi pratat om i ett par år. Bakom den är fondväggen utbytt till en riktigt härlig tapet, och golvet är omlagt! Är riktigt nöjd över våra val, och det ska bli så mysigt att få elda i vår kamin sen när vintern kommer (visserligen känns det som vinter nu, men allt är inte helt klart och besiktigat tyvärr så vi kan inte använda den än...).

 


Nä, nu måste jag gå och kika till bebisen igen! Men jag bjuder på lite bilder!!


Evelina i mammas mage   

 



Evelina utanför mammas mage         



Två hjärtan  



Ett hjärta på promenad  

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se